Kort om Grekland, EU och människor på flykt

IMG_2490IMG_2493IMG_2484IMG_2477IMG_4145IMG_4149IMG_4138IMG_4140IMG_4143

Bild 1-4: Samos 2014. Efter registrering och en-två veckor i mottagningslägret kunde de flesta resa vidare till Pireus och Aten . Där blev de sedan en fråga om hur de skulle ta sig vidare. De flesta fick klara sig själva men ensamkommande minderåriga fick ibland hjälp. Männen på bild är från Syrien,  pojkarna i övre tonåren från Afghanistan. ”I slutet av 2014 protesterade en hel del syrier på Syntagmatorget här i Aten för att de inte tilläts lämna landet på laglig väg och inte fick något som helst skydd medan de var här.” (Citat ur journalisten Dimitris Angelidis berättelse i min bok ”Röster från Aten och Samos” (2017). 

Bild 5-10: Samos i november 2017 efter häftiga regn några dagar innan. Enligt EU:s avtal med Turkiet blir flyktingar fast på fem öar i Egeiska havet, däribland Samos. Lägren är överbefolkade långt över sin kapacitet och många tvingas bo i tält. Hjälporganisationer larmar och larmar. En del förs så småningom över till fastlandet men nya flyktingar anländer och situationen i lägren består.  Här finns många syriska kurder från Afrimområdet, som till exempel flickan och mannen på bild.

 

Aktuell statistik i stora drag

Det finns omkring 50 000 flyktingar nu i början av 2017. De flesta bor i norra, mellersta och södra delen av fastlandet. De bor i särskilda byar/läger med rader av små containerhus eller i lägenheter, hotell eller i byggnader, som ockuperats av grekiska aktivister och flyktingar. Finansieringen sköts av EU och innebär numera även ett månadsbidrag till var och en som ligger under den statliga normen för socialbidrag till greker. Alla har fått bankkort. UNHCR – FN:s flyktingbyrå – organiserar mycket av detta i samråd med grekiska staten. Många internationella frivilligorganisationer och lokala solidaritetsgrupper är också djupt engagerade. De flesta av de 50 000 hör till dem som fastnade i Grekland när gränserna i norr  stängdes vintern 2015. Andra har fått tillstånd att flytta över från lägren på de grekiska öarna av olika skäl, främst för familjeåterförening eller för att de bedöms vara i ett extra utsatt tillstånd. Till det kommer flyktingar som har fått positivt beslut om att få sin asylprocess förd i Grekland, oftast efter överklagan.

Till det kommer för närvarande ungefär 13.000 kvinnor, män och barn på Lesvos, Chios, Samos, Kos och Leros i Egeiska havet. Statens fem läger på öarna är kraftigt överbefolkade och situationen beskrivs av hjälporganisationer som förfärlig och som en tickande bomb. Läkare utan gränser rapporterar att 95 procent av vårdbehovet i Moria på Lesvos, som är det största ö-lägret, beror på situationen i lägret.

Grekisk lag gör undantag för familjeåterförening och extra utsatta från avtalet EU-Turkiet, som i sig säger att i stort sett alla ska tillbaka till Turkiet och söka asyl där, inte i ett EU-land. Särskilt utsatta är ensamkommande minderåriga, ensamma kvinnor med och utan barn och uppenbart sjuka och gamla.I avtalet nämns uttryckligen syrier. Tillbaka i Turkiet ska de få bättre stöd genom att EU betalar miljarder till Turkiet. Turkiet ska också se till att flyktingar inte når kusten och smugglare.

En del flyktingar på fastlandet har kunnat resa vidare inom EU genom överenskommelser om rätt till familjeåterförening eller genom en vidarebosättning, som EU:s medlemsstater kom överens om i september 2015. Det senare rör mest syrier. Enligt grekiska asylmyndigheten flyttade 21 000 människor genom vidarebosättningsöverenskommelsen under de två år den gällde. Drygt 7 000 flyttade vidare in i EU 2017 för att återförenas med sina familjer. Men drygt 2 000 ansökningar avslogs av EU:s medlemsstater.

Det finns omkring 3 500 ensamkommande minderåriga i Grekland. Lite över tusen bor i adekvata boenden på de fem öarna och på andra håll i landet. För drygt 2 000 saknas sådana platser och de är hänvisade antingen till att bo med vuxna i olika läger, bland annat inlåsta hos polisen, eller klara sig på egen hand. Det betyder att många är fruktansvärt utsatta.

När Syriza kom till makten i början av 2015 släpptes omkring 6 000 flyktingar och migranter som hållits inlåsta förvar, en del i över två år. Dåvarande migrationsministern ville stänga förvaren, men det genomfördes inte bland annat för att EU hotade med att kräva tillbaka pengar de investerat i förvaren. Idag när Syriza fortfarande har regeringsmakten finns åtta förvar, bland annat på öarna, och 2 300 hålls fängslade. I väntan på att de ska skickas tillbaka till Turkiet eller sina hemländer, sägs det.

Sedan mars 2016 har flera tusen skickats till hemländerna eller till Turkiet i samarbete med IOM, som är en mellanstatlig organisation för migration (International Organisation for Migration), de flesta anses inte vara flyktingar. I enlighet med just EU-Turkiet-avtalet har bara drygt tusen skickats till Turkiet från öarna. EU menar att om Grekland följde avtalet och ändrade lagstiftningen skulle öarnas läger inte vara så överbefolkade, och att Grekland egentligen har sig själva att skylla. Riktigt så uttalar sig inte EU-kommissionen men andemeningen är sådan. Samtidigt prisas Grekland för hur väl de har klarat av det som kallas flyktingkrisen. På sätt och vis bör man hålla med för landet har verkligen förändrats när det gäller attityd och stöd till människor på flykt. Samtidigt finns det fortfarande stora problem för människor på flykt i Grekland.

Det betyder att det sker en viss avflyttning från lägren på öarna, samtidigt som nya människor kommer över havet från Turkiet. Hela tiden lyckas människor också lämna öarna och övriga Grekland irreguljärt, men många grips vid färjorna med falska id-papper. Överbefolkningen av lägren består.

 

Resa irreguljärt

Turkiet – de grekiska öarna har länge varit en av de vanligaste lederna till Europa  för flyktingar. Grekland blir då första EU-land. Unionens visumkrav och kontroller har gjort det omöjligt att resa som de flesta européer reser, utan är man flykting och vill söka internationellt skydd tvingas man nästan alltid resa irreguljärt. Många organisationer i Europa har förgäves begärt att EU och medlemsländerna ska införa humanitära visum för flyktingar. I stället har människor  drunknat i tiotusentals på Medelhavet de senaste åren och familjer har splittras under år framöver. Finns det inte pengar pengar kan inte alla att resa.

De flesta har velat resa vidare till ett EU-land med bättre förutsättningar att få ett mer hyggligt liv i.  Men att komma ut ur Grekland och fortsätta resan har också krävt pengar till smugglare, eller så har framför allt  yngre män gjort livsfarliga försök att passera gränser – som att krypa in undertill på långtradare. En del har haft resan till slutmålet betald i förväg och stannat till i en lägenhet som smugglaren stått för. 2011 i Aten fanns också arbetsmigranter, som klarat sig bra innan Grekland kom in i sin djupa ekonomiska kris och alla tillfälliga jobb försvann. En del av dem var utan tvekan i behov av internationellt skydd men besluten om deras fall kunde vänta i många år.

Tvånget att resa irreguljärt kan kräva en extra reflexion. Andra världskriget ledde till 60 miljoner flyktingar och ett enormt lidande. Mot den bakgrunden skrevs och undertecknades Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) av många stater. Artikel 14 i deklarationen handlar om flyktingar: Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta en fristad från förföljelse. När människor började göra bruk av detta i större omfattning under 1980- och 90-talen satte länderna i det växande EU upp hinder för icke-européer att komma hit om de inte har varit eftertraktad arbetskraft.

Efter 11 september 2001 har terrorismen varit en ständig tankefigur. EU verkar inte vilja ha människor som flyr. Unionen behöver invandring men vill styra vilka migranter som ska komma in som arbetskraft. Men unionen måste också följa universella värden som mänskliga rättigheter, demokrati, rättssäkerhet och människors lika värden, som man säger sig stå bakom.

Kontroller, bevakning och hinder stoppar inte människor som inte kan vara kvar i sina hemländer och som har möjlighet att på något sätt resa hit. Resorna blir farligare, dyrare och splittrar familjer när de inte hittar pengar för alla att resa. Idag är människosmuggling en av världens mest omfattande, lönsamma och olagliga affärsverksamheter. I reportage efter reportage framstår smugglare som allt mer hänsynslösa mot människor för vilka de är nödvändiga på grund av gränsbevakning och andra hinder. Men det är inte smugglare som är upphovet till att människor ger sig av utan omständigheterna man lever under. Med möjlighet till humanitära visum skulle förmodligen många smugglare försvinna.

 

Dublinförordning, fingeravtryck, EU-direktiv

Under åren har EU:s gemensamma lagstiftning utvidgats med Dublinförordning, fingeravtryck, Eurodoc-registret och EU-direktiv om hur människor på flykt ska tas emot, hur deras rätt att söka asyl ska bemötas, på vilka grunder de ska kunna räknas som skyddsbehövande och vad slags uppehållstillstånd de kan få. Till det finns överenskommelser om hur de ska kunna skickas tillbaka till ursprungslandet. Enligt Dublinförordningen ska den som vill söka internationellt skydd i ett EU-land göra det i första EU-land som hen kommer till. På grund av ländernas geografiska läge blir det framför allt i Grekland och Italien. Detta första EU-land ska ge kost o logi till asylsökande och ta emot och behandla deras asylansökningar på ett rättssäkert sätt.

Enligt internationella överenskommelser kan man dessutom söka asyl bara i ett land man befinner sig i. Men beslutet kan komma efter att man har lämnat landet.

Det fungerade allt sämre i Grekland en bit in på 2000-talet, och resulterade i att i januari 2011 slutade EU-länderna att skicka tillbaka flyktingar till Grekland, som rest vidare, sökt asyl i en annan medlemsstat och vars fingeravtryck hittats i Eurodoc-registret. Bakom beslutet låg en dom hos Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Belgien dömdes till stora bötesbelopp för att ha skickat tillbaka en afghansk man till Grekland. Grekland ansågs inte säkert för flyktingar, och i praktiken hade det blivit nästan omöjligt att söka asyl eftersom polisen i Aten, där de flesta flyktingar fanns, bara tog emot ett litet antal ansökningar i veckan.

Idag har EU hävt förbudet att inte använde Dublin när det gäller Grekland. Det ska till en början ske i mindre omfattning och gälla dem som har anlänt till Grekland från mars 2017. Läser jag statistiken rätt så har Grekland sedan dess tagit emot 2 000 Dublinärenden under 2017. Men siffran ska läsas med ett frågetecken.

En gemensam tanke inom EU har varit att unionens yttre gräns ska vara välbevakad och att det inte ska finnas inre gränskontroller. För Greklands del är den geografiska placeringen ett problem när EU:s yttre gränser är havsgränser med många små öar. Det är omöjligt att bevaka gränsen effektivt.

De irreguljära båtresorna från Turkiet har skördat många liv, men också att komma ut ur Grekland är svårt. Att gränserna upp genom västra Balkan var öppna under trycket från den stora flyktingvandring som vi upplevde sommaren 2015 och vintern 2016 var en undantagsperiod. En del länder blockerade gränser men ungefär en miljon människor kunde resa upp genom Europa till fots och med båt, tåg, buss och bil.

För Sveriges del ledde det till att landet stängde de öppna gränserna till Europa i november 2015 och införde en ny asyllagstiftning. Regering och riksdag placerade då Sverige på lägsta nivå för vad EU-länderna kommit överens om ifråga om att ge internationellt skydd. Signalen var lätt avläsbar – människor på flykt skulle inte satsa på att komma till Sverige.

 

Nytt hårdare asylsystem för EU

Inom EU har den stora invandringen 2015 lett till att EU-kommissionen arbetat fram ett förslag till ett nytt gemensamt asylsystem som diskuteras nu i EU-parlamentet och EU-rådet. Det kommer skapa stora hinder för flyktingars rörlighet inom EU och innebära en del förbättringar men många försämringar för människor på flykt. Dessutom vill EU skicka flyktingar som har tagit sig in i EU tillbaka till länder de har passerat innan de kom innanför unionens gränser. Begrepp som ”säkra” och ”tillräckligt säkra” länder utanför unionen diskuteras och kritiseras. Arbetet med att ta emot, registrera och gå igenom människors resvägar kommer ligga på utkantsländerna, det vill säga fortfarande Grekland och Italien. Det ska finansieras med EU:s fonder.

EU:s avtal med Turkiet är första försöket i den här asylpolitiska utvecklingen att outsourca asylhanteringen, och konsekvenser ser vi på de fem öarna. Efter 19 mars 2016 kommer långt färre än 2015 och de fastnar under allt vidriga omständigheter. Men de kommer, trots att de känner till vad som väntar dem. När jag mötte syriska kurder från Afrimområdet i flyktinglägret på Samos i november 2017, och småbarnsfamiljer bodde i sommartält och det var många problem, sa de att det ändå var tryggare här eftersom det inte var krig och att kurder inte är trygga i Turkiet. Otaliga hjälp- och människorättsorganisationer har larmat och protesterat om förhållandena i de överbefolkade lägren, och öarnas grekiska befolkning har förgäves krävt att deras öar inte ska ha den här rollen. Värst är det på Samos, Lesvos och Chios. Vill någon läsa mer om EU:s nya asylsystem hänvisar jag till www.farr.se/sv/fort-europa. Farr är förkortning för Flyktinggruppernas riksråd.

Annonser
Publicerat i Grekland

Aten 2011-2018. Platia Viktoria, Acharnon ….

IMG_1538IMG_1437IMG_3724IMG_1833.JPGIMG_2030.JPGIMG_2847

 

Som det började 2011 och sedan fortsatte

”Jag bor i Patissia. Min lånade lilla lägenhet ligger på nedre botten i ett stort, välskött, inte särskilt gammalt hus på en liten gata mellan Acharnon- och Patissiongatorna, inte långt från Viktoriatorget. — Idag min första dag i Aten strejkar buss, metro och spårvagn och jag promenerar till centrum och Helping Hands. Det var hos Helping Hands och Läkare i Världen jag fick kontakt med den grekiska flyktingvärlden ett halvår tidigare. Här lärde jag känna den kristne pastorn Nader från Iran, Dublindeporterad från Norge, Hussein från Sudan, som är en av få med flyktingförklaring i Grekland, och kurdiraniern Jamal, som jag träffade i trappuppgången när jag letade efter Helping Hands. Han berättade då om iraniernas hungerstrejk ett halvår tidigare och visade de små röda sticken, där tråden gått in och ut när han sydde ihop munnen. —”

Texten är från mina dagsbokanteckningar från september 2011 som jag skrev in dem i Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant. Boken kom ut 2014 och texten sträcker sig fram till slutet av 2013.

Pastor Nader fick så småningom uppehållstillstånd i Canada och Jamal och Hussein är kvar i Grekland.

Situationen i Grekland för människor på flykt var annorlunda än idag. Sedan 2013 har Grekland en fungerande asyllagstiftning och en asylmyndighet som inte ligger under polisen. Sedan 2015 finns en migrationsminister inom regeringen, och sedan våren 2016 när gränserna norrut varit stängda i ett par månader och 60 000 flyktingar fastnat i Grekland, har många boenden för flyktingar vuxit fram spridda över landet. Till en början bodde de flesta i tält men det har ändrats och nu bor de flests i små flyktingbyar med containerhus eller i hotell eller i lägenheter. EU har finansierat det mesta och UNHCR och många frivilligorganisationer har varit med i att organisera och sköta boenden tillsammans med grekiska armén när det gäller lägren, det senare är inte så lyckat. Problemen har varit många. Det finns en stor osäkerhet eftersom EU:s finansiering sträcker sig bara ett år framåt i tiden och vad ska hända sedan. Hur ska flyktingar eller nyanlända migranter kunna försörja sig när arbetslösheten är så stor i Grekland! Inom jordbruket, säger migrationsministern, som har kritiserats för många opportunistiska uttalanden. Men så finns också de överbefolkade inhumana lägren på öarna, som jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Allt är inte annorlunda idag jämfört med 2011. Grekland och Italien var och är EU:s södra utposter mot Mellanöstern, Asien och Afrika, och hit kommer de flesta som vill och har möjlighet att ta sig till Europa när de inte kan vara kvar i hemlandet.

 

Varför jag åkte

Första resan till Aten gjorde jag genom ett två veckors författarstipendium i februari-mars 2011. Jag hade sökt stipendiet efter medias uppmärksamhet på hur uselt Grekland bemötte flyktingar. Människor på flykt beskrevs leva på Atens gator och i parker och jag hade egentligen bara en fråga i början – hur såg livet ut bakom det som media rapporterade om?

Den enorma ekonomiska krisen i landet hade bara börjat, och att media rapporterade mycket om utsattheten hos flyktingar och migranter, var nog inte på grund av krisen utan för att internationella hjälp- och rättighetsorganisationer hade slagit larm och att det irreguljära inresandet hade ökat så kraftigt.

Att jag intresserade mig berodde mycket på att i flera år hade jag följt människor i den svenska asylprocess. Jag lärde känna många som sökte asyl i Sverige. De stora flyktingproducerande länderna då var forna Jugoslavien med Bosnien och Kosovo främst, men också Irak och Iran. I Afghanistan hade det varit krig länge men ännu hade inte så många därifrån sökt sig till Sverige. Det svenska mottagandet var materiellt ganska bra men påvert och under den svenska biståndsnormen för socialbidrag. Jag följde hur svårt det var att få uppehållstillstånd i Sverige, och många blev psykiskt och fysiskt sjuka av avslag och utvisningsbesked. En del av mina bekanta och vänner i förläggningen tvingades tillbaka till ursprungslandet, och för att få veta hur det blev för deporterade åkte jag till Serbien, Bosnien och Kosovo 2005 (mina tre blogginlägg om Kosovo bottnar i den resan). Andra höll sig gömda i Sverige i flera år och fick så småningom uppehållstillstånd. Av detta följde boken Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009).

Så bakgrunden till de många vistelserna i Aten, som inleddes i början av 2011, är att det fanns ett Aten-stipendium att söka och jag ville använda två veckor till att få kunskap om något som intresserade mig.

Varpå jag levde tre månader i Aten hösten 2011. Sedan har jag kommit tillbaka tre-fyra gånger om året och stannat närmare tio-tolv varje gång. 2011 lärde jag känna Chaman, Ghulam, Zarif, Hussein, Abdoul, Ba, Azim, Reza, Taher, Ghafur, Majid och många fler i Aten. Jag bodde i invandrartäta Patissia, vandrade ofta Acharnongatan upp och ner och tillbringade mycket tid på Viktoriatorget, som på grekiska heter Platia Viktoria. Året efter blev jag bekant med bland annat även Fahrad, Nourusali, Omid och Asef. De flesta var vuxna män eller unga killar. Visst träffade jag familjer också, inte minst Chamans nära vänner Kåka och Khåla och deras döttrar. Nästan alla som jag nämner är hazarer från Afghanistan. Många hade levt länge i Iran som flyktingar och upplevt landets diskriminering av afghaner.

 

Före avtalet med Turkiet 2016

2009-10-11 kom många människor på flykt in i Grekland. Många var från Afghanistan. I stort sett alla reste irreguljärt och tog sig över gränser till fots, i båtar eller i andra fordon. Det var inte som under den stora flyktinginvandringen 2015 – då syrierna dominerade – men de var tillräckligt många för att Grekland 2012 och med EU:s hjälp byggde en 12 mil lång välbevakad sju meter hög mur utmed landgränsen mot Turkiet i norr. Bevakningen sköttes med hjälp av EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex.

Hur många flyktingar och migranter som fanns i Grekland 2011 finns ingen tillförlitlig statistik på. Kanske var de omkring 150 000. De flesta levde i Aten. Kanske var de färre, kanske fler. De reste in över Evrosgränsen i norr, och det gick att vandra över landgränsen relativt enkelt. På grekiska sidan greps de av polisen, registrerades, fick ett vitt A4-papper som gav dem rätt att vistas 30 dagar i landet och släpptes sedan. I stort sett fick de klara sig själva men jagades vissa tider i polisrazzior. Så hade det stora antalet förvarstagna, som fanns när Syriza kom till makten, kommit till. Myndigheter, polis och media såg dem som illegala immigranter, inte som flyktingar. Det ändrades med Syriza och kriget i Syrien.

En del sattes i förvar redan vid ankomsten men släpptes oftast ganska snart. Chaman, som anlänt till Aten året innan vi träffades, gick vilse i ödemarkerna mot Bulgarien under flera dagar med sina kamrater. En del av gränsen utgörs av den oberäkneliga floden Evros – hela gränsområdet kallas Evros-gränsen. Floden är inte bred men strid och farlig. Många som tog den vägen hamnade i vattnet, kunde inte simma och drunknade.

Evrosgränsen blev alltmer bevakad och resvägen återgick till att gå som tidigare från Turkiets kust till de grekiska öarna utanför, öar som till början av 1900-talet tillhört Turkiet. Samma väg används fortfarande.

2014 reste jag till Samos, en av Egeiska havets öar nära Turkiet. Ön är vacker, och turismen är öbefolkningens viktigaste inkomstkälla. Här passerade hundratusentals flyktingar under 2015 och början av 2016. Som på andra öar var stödet från befolkningen och ett växande antal frivilligorganisationer omfattande. Men med EU-Turkiet-avtalet har unionen och grekiska regeringen i Aten tvingat Samos liksom Lesvos, Chios, Kos och Leros att efter den 19 mars 2016 bli som fängelser för nyanlända flyktingar. Jag har sedan kommit tillbaka till huvudstaden Vathy, där öns flyktingförläggning brer ut sig på en sluttning ovanför staden.

Under 2017 har Evrosrutten börjat användas igen.

De flesta av vännerna från 2011-12 är inte kvar i Aten, de är spridda över Europa. Men Zarif och Hussein finns kvar. I min senaste bok – Röster från Aten och Samos. Greker om sitt land, EU och människor på flykt (2017) – är det grekiska asylrättsförsvarare som berättar och reflekterar.

Nej, jag har inte lyckats lära mig grekiska utan använder engelskan.

IMG_1098

Publicerat i Grekland

Åter till Kosovo, del 3. Pristina och Prizren.

IMG_3300

IMG_3338

IMG_3346

IMG_3331

IMG_3303

IMG_3324

 

Pristina

Landet är litet och ungt som självständig nation i modern tid. Historiskt är området och befolkningen – illyrierna – känt sedan långt tillbaka.

Kosovo är inklämt mellan Serbien, Makedonien, Albanien och Montenegro och var en del av forna Jugoslavien. De flesta av de två miljoner invånarna talar albanska och räknar sig som kosovoalbaner. Inbördeskriget 1998-99 ledde till att Nato bombade Serbien och Montenegro för att få slut på massakrer och etnisk rensning.

Kriget i Kosovo var vedervärdigt med många offer. Karl Jenkins underbart vackra ”The Armed Man – A Mass for Peace” (första uppförandet 2000) tillägnades offren.

Serbien tvingades ut ur Kosovo, som placerades under FN:s förvaltning. Många serbiska och romska invånare i Kosovo lämnade landet, romerna delvis för att de flesta talar serbiska och förknippades med serber av kosovoalbanerna. Minoriteterna aschkali, egyptier och gorani blev kvar i större utsträckning. De talar albanska och har lättare att accepteras och smälta in.

2008 frigjorde sig Kosovo slutligen från Serbien, erkändes som ett självständigt land av många andra länder, och har sedan dess ett parlament där albanerna är i majoritet och minoriteterna har sina platser.

Femton år efter kriget finns det fortfarande spänningar mellan serber och albaner. Romerna är diskriminerade när det gäller arbete, bostäder och utbildning. Huvudstaden Pristina med sina omkring 200 000 invånare är en expanderande stad med ett modernt centrum med många ståtliga hus i glas, metall och betong. Runtom byggs stora och små hus, ofta utan byggnadslov, ganska så oreglerat, och så att man bygger när det finns pengar. Många hus är inte färdigbyggda men ändå bebodda.

Huvudgatan Moder Teresas boulevard är ett bilfritt promenadstråk där pristinaborna vandrar och sitter på caféer under en stor del av året. De som inte har pengar för caféliv har ändå råd att promenera och vila en stund på bänkarna. Stadens centrum ger ett sorglöst intryck, men Kosovo är ett land med utbredd fattigdom, mycket hög arbetslöshet, mycket låga löner för den som har arbete, utbredd korruption och brottslighet och där den informella ekonomin spelar en mycket stor roll. Mutor är vardag för den som till exempel behöver ett intyg.

Fortfarande pumpas mycket bistånd in. Det är ett billigt land för turister men de flesta utlänningar i Pristina är biståndsarbetare och inte turister.

Pristina är inte särskilt vackert men än så länge finns det  mycket kvar av en äldre småskalig stadsbebyggelse med smala gator där bilarna har svårt att mötas. Här finns gamla moskéer, en mycket stor bazarmarknad för mat och husgeråd mitt i det gamla, många hantverkare och små ålderdomliga affärer för husbygge, lokalt tillverkade möbler och alla möjliga sorts redskap. En del av stadens hus är fallfärdiga, andra är nybyggda men har varit under byggnation i åtskilliga år. Elförsörjningen är betydligt säkrare än den var 2005 med sina ständiga avbrott, men i de äldre kvarteren hänger fortfarande elledningar i snoddar och nystan högt uppe mellan husen. Det ser livsfarligt ut.

 

Man lånar och lånar för att få det att gå ihop

Hur man överlever i ett land där arbetslösheten är så hög och den informella ekonomin har en så avgörande roll i vardagen, beskrev den kosovoalban som gjorde det möjligt för mig att komma till Hogosht och Plementina.

Denne Dennis var 30 år, väntade sitt första barn och hade inte varit gift så länge. Som högutbildad ekonom hade han inte det jobb han velat ha men han var glad över att ändå ha ett arbete. Han var anställd som tekniker med en månadslön på 250 euro. Jobbet hade han fått genom att han lärt känn chefen. Alla som får arbete får det genom kontakter, sade han, någon fungerande arbetsförmedling finns inte.

Han och hans fru kommer från Prizren, den vackra staden i södra Kosovo med en medeltida kärna, och han älskar Prizren där han känner alla. Men det är i Pristina han har ett jobb och måste bo.

– Ingen förstår hur vi i Kosovo lever, sa han. Vi lånar och lånar av vänner, kompisar och släktingar. Och vi lånar ut. Mina 250 euro ska räcka till el, vatten, lön till kvinnan som städar trapporna, bilen, bensin, mat, kläder och lite caféliv. Vi bor i familjens lägenhet, får hjälp när vi behöver, och vi ger hjälp tillbaka. Alla lånar av varandra, lite grand här och lite grand där. Mat och att gå på café och på restaurang kostar inte så mycket i Kosovo men hyror, möbler, vitvaror, kläder och mycket annat kostar ungefär som i andra länder. Vi får det hela att gå ihop genom att låna och låna.

Jag minns honom väl denne fortfarande unge man som var på väg in i medelåldern. Lång, smal, en aning arrogant och med bestämda och fortfarande ålderdomliga åsikter om genusroller i familjen.

Hans fru är som han utbildad ekonom, och han hoppades kunna hjälpa henne till ett arbete så hon får användning för sin utbildning. Pengarna hon tjänade skulle vara hennes. Förebild för familjelivet fanns i hans föräldrahem. Men kanske inte alls bara där, kanske är det så överallt omkring honom.

– Min mamma arbetade, sa han. Men hon har alltid sett till att vara hemma och vänta på pappa och ha maten klar när han kommer hem. Så är det med min fru också. När jag kommer hem har hon väntat på mig och hon serverar mig mat och vi pratar om vad som har hänt under dagen. Har jag arbetat sent så är hon uppe och väntar på mig.

– Och det är så jag vill ha det, fortsatte han. En fru ska se till att hennes man har det bra. Men han har skyldigheter också. Han ska göra allt för henne. Vill hon åka på semester så ska han ordna det. Naturligtvis ska de åka tillsammans. Hon ska inte åka med väninnor eller med sina systrar. Han ska inte heller åka bort utan henne. Om det inte är att han måste åka i jobbet.  Jag vill inte att hon ska ha ett jobb där hon måste åka bort, och det vet hon. För hon ska se till att jag har vad jag behöver varje dag. Men en man ska också göra allt för sin fru, till och med döda för sin fru. En man måste vara en man. Han måste vara den som försörjer henne och familjen. Det är att vara man.

Han beskrev något av Kosovos familjenormer.

– När ett par gifter sig flyttar hon till hans familj. Det vet alla, sa han. Döttrar vet att de alltid flyttar och söner vet att de stannar. Men hon hälsar på hos sina föräldrar och syskon. Vi säger att hon ”gör sina dagar” när hon är hos dom. Min fru gör sina dagar ibland och är hos sin far. Hennes mamma är död. Men då gör hon en extra tallrik med mat till mig, som jag hämtar.

 

 

IMG_3392

IMG_3395

IMG_3422

IMG_3416

Prizren

Kujtim Pacaku var 2016 ledamot av Kosovos riksdag och representerade den romska minoriteten. I bilen till Prizren berättade han snabbt om riksdagens sammansättning – 100 kosovoalbaner och 20 från minoriteterna. Tio är serber och av de andra tio representerar tre bosniakerna, två turkarna, två aschkalierna, och vardera en romer, egyptier och gorani.

Romerna kom inflyttande på 1300-talet, fortsatte han. Förr ansågs romer, aschkali och egypter vara ett och samma folk. Men det har ändrats. Aschkali talar albanska och många har lite vitare hy än vi romer. Gorani är något annat, de är bosatta i ett område nära gränsen till Albanien i sydspetsen av Kosovo och de talar en form av albanska som talas i Gore.

Kujtim Pacaku bor i Prizren och tog mig dit. Prizren är en myckel gammal stad med välbevarad ålderdomlig bebyggelse på båda sidor om en flod. Den serbiska katedralen och den muslimska moskén ligger nära varandra. Men kring katedralen går ständigt beväpnade vakter. Prizren anses vara Kosovos vackraste stad. Det är också en multietnisk stad där folkgrupperna har levt sida vid sida utan större motsättningar. Här var våldet och brutaliteten under 1990-talet aldrig så skrämmande som i till exempel Gjakovë eller Mitrovicë. Romerna har levt bättre i Prizren än på många andra håll. Men arbetslösheten är mycket hög, inte minst bland romerna.

Florin, som också är rom och som var chaufför i bilen Kujtin ordnat fram för dagen, arbetade ibland för Kujtim. Som många andra var han arbetslös men var egentligen inredningssnickare. Kujtim ville anställa honom på heltid men hade inte resurserna. Jag funderade över om Florin kanske också var livvakt när det behövdes för han såg stark ut.

De tog mig med till ett medelålders romskt föräldrapar och deras vuxna dotter, som kommit tillbaka från Sverige en månad tidigare. Som en familj av många i Kosovo hade de sökt asyl i Tyskland alternativt Sverige 2014. Rykten då sade att de skulle få stanna. Men ryktena var osanna.

Det gick bussar, berättade fadern. Nej, ingen av oss hade varit i Sverige förut. Och varför skulle vi ha rest dit? Jag hade arbete efter kriget som snickare. Jag snickrade möbler och köksinredningar. Men det blev mindre och mindre arbete. För albaner går till albaner, albaner går inte till romer. Trots att albanska hantverkare tar mycket mer betalt för samma arbete.

När inkomsterna minskade kom de efter med skatten. En mycket mäktig man i Prizren, en som de trodde vän, lovade ordna saken. Men sedan bad han varje månad om mer och mer pengar och till slut tog han familjens hus.

Denne man hotade familjen på sätt, som är ganska typiskt för länder med starka brottssyndikat, mäktiga familjer, korruption, utbredd rättslöshet och en svag stat. Livrädd såg familjen ingen annan lösning än att åka till Sverige. Migrationsverket placerade dem i en by mellan Västervik och Vimmerby, det idylliska och lugna lilla Totebo. De fick inte heller omedelbart avslag, som många andra familjer från Kosovo, och de tilldelades en advokat. Men avslagen kom. Familjen skrev inte på om att åka tillbaka.

– Hur kunde vi åka tillbaka, vi hade ingenting, sa dottern där vi stod ute på en liten kringbyggd gård intill huset. Hon talade bra engelska och hade en påbörjad ekonomiutbildning. Pappa hade mycket stress också för den där mannen hade hotat att köra ihjäl min bror, och han gick hos psykolog i Sverige, fortsatte hon. Vi fick inte arbeta  i Sverige och jag var för gammal för att få gå i skola eller studera. Så vi gick mest bara hemma.

En morgon medan de fortfarande sov kom polisen. De fick klä på sig och fördes först till Kalmar fängelse och sedan till Migrationsverkets förvar utanför Göteborg. Telefonrestriktionerna gjorde att de bara från kontoret fick ringa till familjen i Prizren. De flögs till Pristina i sällskap med tre polismän. Tillbaka här i stan bodde de först hos äldsta dottern med familj. Men det var trångt och hennes man var arbetslös. Nu bodde de hos mammans syster. Sex vuxna och två ungdomar i övre tonåren trängde ihop sig tre rum. Släktingar samlade ihop pengar så att familjen kunde betala en liten hyra.

– Nej det är inte bra, sade ena tonåringen, som med sin bror nu måste dela rum med sin gamla morfar. Men vad kan vi göra.

Kujtim Pacaku hade planer, som skulle kunna hjälpa familjen. Han sökte investerare till ett projekt där EU-länder, IOM eller Sverige och Tyskland medverkade så att den äldre snickaren kunde tillverkar produkter som svenskar, tyskar och andra i EU vill ha. Sedan kan ett par unga människor anställas och de lärs upp så att hantverket går vidare, och de kan producera sådant som kan efterfrågas, sade Kujtim entusiastiskt.

En annan tanke rörde brudklänningar. Romer i Tyskland och Sverige åker till Kosovo för att köpa dyra brudklänningar, fortsatte han. Frun kan börja sy och kläderna kan exporteras. Men deras dotter, hon ska först och främst fortsätta sin ekonomiutbildning. För våra romska ungdomar måste utbilda sig, sa han bestämt.

Vi stod där och pratade och drömde medan familjen befanns sig i en skrämmande realism. Några är tidigare hade de haft både hem och försörjning. Nu hade de absolut ingenting och de var dessutom rädda.

Så skrämmande och obarmhärtigt är det för tiotusentals människor som får avslag på sina asylansökningar och skickas tillbaka till ursprungsländerna.

 


 

 

 

Publicerat i Andra länder

Åter till Kosovo, del 2. Plementina.

kosovo_6

kosovo_1

kosovo_4IMG_3440_1

2005

Emran Adiqi var 16 år när vi 2005 började prata med honom på en gårdsplan utanför bostadsbarackerna i Plementinalägret, en halvtimmes bilresa från huvudstaden Pristina. Lägret låg utanför staden Obelic nära det stora kolkraftverket. Att vi stannade upp och gick ur bilen berodde på att den där pojken talade engelska när vi frågade vad det var för baracker. ”Olyckligtvis är jag den ende här som talar engelska”, sade han artigt och förbindligt.

Vi – det var min reskamrat serbiska Daniella från Zrenjanin i Vojvodina i nordöstra Serbien, vår kosovoalbanske chaufför Donut och jag.

Han bjöd oss så småningom hem till sig och sin familj. De bodde i två rum i ena halvan av en av barackerna i änden av lägret. Pappan hade byggt till sig ett eget rum. Emran hade tre systrar och var ende sonen.

Han var förvånansvärt kunnig om förhållandena i lägret. Vi hälsade på hos familjen en gång till, bjöds på saft och te, hade med oss en stor tårta och fick lyssna till båda föräldrarna. Emran, Daniella och Donut tolkade.

Här i Plementinalägret bodde då 1.500 romer och ashkali från Liplan-området söder om Pristina. 1999 hade romer tvingats ut från sina hem.

De fördes först till en skola i Kosovo Polje. Efter några veckor fick de äntligen mat regelbundet genom hjälporganisationer. De ansågs inte kunna återvända på grund av säkerhetsskäl. Så småningom fördes de hit. Barackerna hade varit bostäder åt arbetare vid kolkraftverket och hade stått tomma i flera år. De var i mycket dåligt skick.

Våren 2005 bodde fortfarande 120 familjer här. 24 familjer hade flyttat till Pristina och fyra till Kosovo Polje. Det talades om att Kosovos internflyktingar skulle återvända till sina hembyar. Men här i Plementina tvekade de. Det kändes säkert här och även om många inte hade arbete så fick de en viss hjälp. För flera år sedan hade fyra familjer erbjudits att återvända, men när fyra familjeöverhuvud åkte för att undersöka möjligheterna, mördades de.

I lägret fanns skola och dagis och några andra arbetsplatser för lägerinvånarna. Emrans mamma arbetade i dagiset och lärde flickorna att sy. Hon visade runt. På en bokhylla stod en bok av William Saroyan och tio band om Titos liv. Andra hade enligt Emran arbete runtomkring, bland annat med sophantering – ett vanligt arbete för romer på Balkan. Men många var utan arbete.

Emrans pappa hade varit ledare för lägrets aschkalibefolkning, och hade en viss status i trakten. Han ägde en Mercedes som han kunnat köpa genom att två bröder var i Tyskland, och menade upprört att det var ett skamligt liv de tvingades leva.

Det var så uppenbart att Emran var begåvad, kunnig och med stort självförtroende. När myndigheter måste övertalas till att ordna skolskjuts för honom till skolan i Obelic fyra kilometer bort, talade han själv med dem. Det fanns många praktiskta och ekonomiska hinder för det och om han lyckades vet jag inte. Han var den ende som hade fortsatt i Obelic efter lägrets fyraåriga skola för barnen.

Han hade lärt sig engelska genom att hänga med soldater och han talade också albanska, serbiska och romani. I framtiden ville han arbeta med datorer, och han kunde redan en hel del om både datorer och programmering. Genom att vara observant, fråga och testa hade han lärt sig. När en av hjälporganisationerna lämnade lägret fick han överta en dator. Moder Teresas kontor hade internet, och därifrån skickade han mejl till mig när jag var i Sverige igen.

Hans mamma berättade att för att hjälpa Emran i hans framtid hade de köpt en bit land till honom. Hon hade haft arbete på en fabrik i Liplan tills den las ner, och när hon fick tillbaka en lön för fem år, köptes marken. Att ordna för hans framtid är viktigare än för döttrarnas, menade hon. Döttrar gifter sig och flyttar till sina mäns familjer, men en son stannar kvar och tar hand om föräldrarna.

Om att familjen räknades som aschkali förklarade hon att innan de kom hit hade de aldrig tänkt över det, men här blev de definierade som aschkali av lägerchefen eftersom de talar albanska och är ljusa i hyn.

Emran ville helst att familjen skulle bo kvar här nära till Pristina och där det fanns många fler arbetsmöjligheter än i Liplan. Han hade ingenting emot folket i Liplan, sa han, men här kände han alla.

Att lägret skulle bort och invånarna återvända till sina hembyar var i linje med fredsprocessen. Kriget hade startat i början av 1998 och lett till omfattande etnisk rensning – många mördades och våldtogs, många hem förstördes, och den albanska befolkningen drevs utanför gränserna. Nato bombade så småningom i Serbien och Montenegro och tvingade serbisk armé ut ur Kosovo.

Kosovo lades under FN-administration med en fredsbevarande FN-styrka placerad i Kosovo. I synnerhet skulle de serbiska enklaverna beskyddas från albansk hämnd för alla serbiska övergrepp tidigare. Omvärlden menade att Kosovo skulle tillbaka till normala förhållanden. Etnisk rensning var inte acceptabelt.

2008 förklarade sig Kosovo självständigt från Serbien och blev uppbackat av Internationella domstolen i Haag och många länder. För serber är frigörelsen fortfarande ett trauma och regeringen i Belgrad erkänner inte republiken Kosovo. Spänningen håller i sig trots många försök till förhandlingar. Den romska befolkningen i Kosovo är fortfarande diskriminerad när det gäller arbete och bostäder, men minoriteterna har sina representanter i Kosvos riksdag. 2016 när jag är i Kosovo heter romernas riksdagsman Kujtim Pasacu. Han är poet och författare från Prizren och anses vara en bra företrädare för sitt folk.

 

2016

Vi höll kontakt under flera år efter 2005 och talades vid i telefon och över e-post. Jag försöker få honom till Stockholm på besök, och skickade en inbjudan och begäran om besöksvisum till Migrationsverket. Han fick avslag med motiveringen att han och jag är inte släkt. I telefonen fick jag veta att man bedömt att riskerna för att han skulle bli kvar och söka asyl i Sverige var för stora.

Familjen bodde kvar några år till i Plementina. De gamla arbetarbarackerna ersattes med containerbaracker.  I telefonen berättade han om en allvarlig brand, och att hans far lämnat familjen.

Sommaren 2011 skrev vi till varandra kort. Han levde nu med sin familj i Magure i Liplan-området, och han hade nyligen gift sig. Han skrev att han hade det ganska bra och hade tillräckligt med arbete med datorer för att kunna försörja sin fru och sig.

Men flytten till Magure och Liplan hade jag glömt när jag återvände till Kosovo 2016. Så jag ville till Plementina och se om lägret fanns kvar och om någon visste någonting om honom. Jag hade med mig fotografier.

Så en måndagseftermiddag i maj 2016 kommer jag till Plementina med Multimediateknikern Dennis och hans gamla bil. Som utslängda på en åker står nu två stora sju-åttavåningshöga bostadshus. De är i dåligt skick trots att de inte kan vara byggda för så många år sedan. Jag har svårt att tro att de som bor här har slitit ner husen så snabbt, de måste vara dåligt byggda från början. Det ser lika illa ut som på många andra håll i Östeuropa där romer hänvisas till periferin. Att här skulle finnas allmänna kommunikationer kan jag heller inte se. Samtidigt minns jag från Serbien 2005 att en del romer bodde i stiliga hus och prydliga villaområden.

Det är en regnig dag med vattenpölar överallt på lerig mark även om bilvägen hit är asfalterad. Dennis frågar två tonåringar efter Emran Adiqi, och jag visar fotografier. De ropar på en annan kille, som säger att Emran har bott här men att han inte bor här längre. En äldre man kommer fram och frågar om jag talar tyska. Emran flyttade till Magure utanför Liplan. Men han är i Tyskland nu. Du kan få ett telefonnummer till honom.

På framsidan till ett av husen står en grupp ungdomar och en blonderad kvinna jag såg från bilfönstret. Det är Emrans syster, den ena av flickorna på mitt fotografi från 2005. Hon sitter på det mattbelagda golvet i deras rum och syr på sin hemgift.

Nu får jag veta att Emran är tillbaka från Tyskland och att han just nu är här. Inte just här, men en bit bort, i sin frus systers hus.

Den äldre mannen tar oss dit. I Dennis bil berättar han att han själv kom tillbaka från Tyskland för tre veckor sedan. Han hade sökt asyl men fått avslag. Nu bor han i en lägenhet i det ena höga huset, och det är inte bra.  Det finns inte heller några arbeten och han vet inte vad han ska göra. Jo, han har flera barn att dra försorg om.

Både han och Emran hör till de många invånare i Kosovo och Serbien som sökte asyl i Tyskland för några år sedan. En del valde Sverige – 2015-16 sökte nästan 4 000 personer från Kosovo asyl i Sverige. I stort sett alla fick avslag med hänvisning till att Kosovo anses vara ett säkert land för sina invånare. (I Prizren dagen innan hade jag träffat en romsk familj som skickats tillbaka från Sverige en månad tidigare. För dem var Kosovo inte ett rättssäkert land.)

Vi kör in på en lerig villagata med låga hus på båda sidor, alla med lite mark runtomkring. Hus och tomter är inhägnade med staket eller höga plank.

Mannen ropar. Inget ljud. Han går några steg och ropar igen. Sedan på långt håll kommer en man med brun läderjacka gående. Den mannen känner igen mig och ropar ”Annette, Annette Rosengren”. Antagligen har hans syster nått honom på telefonen och han har anat att den äldre kvinnan från Sverige som söker honom är jag.

Jag trodde att du kanske var död, säger han och kramar om mig med värme.

Emran är nu en vuxen man på 27 år. Han har blivit lite bredare, mer muskulös, och har mognare ansiktsdrag. På hakan har han en liten skäggtofs. Han ser mycket bra ut, precis som jag minns att hans föräldrar gjorde. Men det är något med hans tänder, och jag minns från fotografier att han hade dåliga tänder.

Vi kom från Tyskland för två veckor sedan

Han ber mig komma in i huset, och säger att han är här med sin fru på besök och huset är hans frus systers. Men vi bor inte här, vi bor med mina föräldrar i Magure i Liplans kommun.

Gårdsplanen är skräpig och lerig, vårgrönskan har inte kommit igång än. Här finns en stor vedhög av trädstammar som är så tunna att de aldrig kommer behöva klyvas.

Några trappsteg leder upp till ingången och en cementerad altan med tak över. Ett till synes traditionellt enplans litet landsbygdshus på Balkan. Utanför dörren en hög skor och en liten matta. Vi tar av oss skorna. Innanför dörren har Emran sina inomhusskor, ett par gympaskor, jag går i strumplästen och ingen erbjuder inneskor eller tofflor.

Till höger ett stort, avlångt varmt kök med vedspis, köksavdelning, ett stort bord och mattor på golvet. Rakt fram ett annat lika stort avlångt rum med soffor och soffbord i rad utmed ena långväggen och en stor platteve som står på men har ljudet nedsatt. Mattor på golvet. Det är gott om sittplatser.

I köket och i rummet finns Emrans fru Emine och hennes syster och svåger, två systrar till, och flera barn under skolåldern. Alla är vänliga och hjärtliga, och Emran översätter. Emines äldre syster är mamma till barnen. Hon är en mager kvinna och sliten i ansiktet medan de två andra systrarna är tjocka kvinnor. En av dem är blind.

En man kommer in, och i hans armar vilar en pytteliten tre-veckors baby.

Emran och jag sitter för oss själva, jag i ena soffan, Emran på en pall snett mitt emot. Emine ställer fram glas med cocacola och en skiva mjuk sockerkaka. Jag har ingenting med mig, trodde aldrig att jag skulle träffa honom.

Han berättar:

– Vi kom från Tyskland för två veckor sedan. Jag valde att skriva på i stället för att vi skulle skickas tillbaka med polis. Vi sökte asyl men vi uppgav inte att vi flytt av politiska skäl utan att vi kommit till Tyskland för att få behandling för att min fru inte blir gravid. Vi har varit i Pristina för det och hon har undersökts, och vi har varit till Belgrad. I Belgrad sa de att hon kanske lider av en infektion. Vi kom till Tyskland för vi ville ha behandling för henne. Men de svarade att tyvärr, enligt tyska staten får man inte behandling som asylsökande.

Men jag fick protes för mina tänder. Dom var i uselt skick. Jag fungerade som tolk för mitt folk i lägret, för romer, albaner och serber som fanns där. Först tolkade jag till engelska men efter ett tag lärde jag mig tyska och översatte till tyska. De kallade på egna tolkar, men jag protesterade och sa att för mitt folk ska jag tolka. Dom accepterade det. Jag gjorde det förstås utan ersättning för vi fick inte arbeta. Men den som ansvarade för lägret sa att du Emran tolkar här och då ska du ha bra tänder. Så jag kom till tandläkare, som tog prover, och efter en tid skulle jag få nya tänder i riktigt material. De skulle opereras in och tandläkaren hade förberett. Men tyska staten sa att tyvärr kan vi inte betala 5 000 euro för det. Så jag har kvar min protes med tänder i plast, och jag tar ut dem varje kväll och är mycket försiktig med dem. Och de har hållit mer än de åtta månader, som tandläkaren sa att de skulle fungera.

Varje månad fick vi 300 euro från staten. Jag ville egentligen inte ta emot pengarna eftersom jag ville arbeta och tjäna mina egna pengar. Men det var enda sättet för vi fick inte arbeta.

Det var bra i Tyskland, mycket bättre ån i Belgien. Vi åkte dit också och var i ett stort läger med 400 personer. Där hade vi inte eget rum och vi hade en säng bara och delade på den. Det var ett dåligt ställe och maten var inte bra heller.

Han vill legitimera resan till Tyskland med att flera gånger säga att de inte var där av politiska skäl utan för att hans fru skulle få behandling. Och jag förstår vad han menar. För att komma till läkare i Tyskland hade de måst söka visum, vilket de utan fasta arbeten och inkomster aldrig hade fått. Så enda möjligheten var att komma som asylsökande och hoppas bli accepterade in i en asylprocess. Men eftersom Kosovo bedöms som ett säkert land för sina invånare kan det också bli så att vistelsen i Tyskland – eller Sverige – blir kort.

Hur han har dragit sig fram genom åren vet jag inte, men jag skulle tro att det är som för så många andra i Kosovo: lite här och lite där, att familjen håller ihop och att släktingar i andra länder skickar pengar då och då. Det enda han faktiskt nämner är tre månaders arbete med datorer i Pristina för en organisation. Antagligen skickade de hem pengar från Tyskland.

Staten byggde ett hus i Magure åt föräldrarna. Där finns lite land till.

– Så min pappa har blivit trädgårdsmästare och odlar grönsaker i växthus för familjen behov och lite för försäljning.

Men din pappa lämnade ju familjen och din mamma.

– Jo, svarar han, men jag tog tag i saken och pratade ihop dem. Ni har barn, sa jag, vi är en familj, det är bättre att ni kommer överens. De flyttade ihop igen och jag fick en syster till. Så jag har fyra systrar nu.

Ja, det finns mer arbete i Pristina än i Liplan. Men vi har inget hus i Pristina och bo här med min frus systers familj går inte, de har inte plats. Och jag vill bo med mina föräldrar. Det är fyrtio kilometer till Pristina från Liplan och det är för långt för att arbeta där. Min pappa mår bra men min mamma har problem med högt blodtryck som stiger på natten när hon sover. Jag måste ta hand om min mamma, hon har tagit hand om mig och uppfostrat mig.

Jo jag har lite mark här, och jag bytte marken jag hade mot mark som ligger bakom huset här. Men vi har inget hus där.

Han ringer föräldrarna och vi pratas vid över Skype. Jag kan se att vi alla har blivit äldre. Pappan är fortfarande stilig och numera gråhårig. Hans vackra mamma har blivit rundare. De vill bjuda mig till sig på middag. Men det går inte den här gången.

Julen 2016 mejlar Emran att hans fru väntar barn. De lever i Magure med hans föräldrar. Fotot visar honom, hans fru, hans föräldrar och systrar. När barnet är fött kommer ett mejl med bild av sonen. Emran är otroligt glad och jag kan inte låta bli att ana att glädjen är extra stor över att det är en son. En son stannar i familjen, en dotter flyttar när hon gifter sig. Julen 2017 kommer en ny bild av far och son.

IMG_0330

 

Publicerat i Andra länder

Åter till Kosovo, del 1. Hogosht-Ogoste.

IMG_3428IMG_3439IMG_3435IMG_3433

Våren 2005 reste jag i Kosovo, Bosnien och Serbien.  Jag höll på med en bok om människor på flykt som nått Sverige och sökte skydd här, och vad som händer dem efter avslag. En av orterna som jag reste till var byn Hogosht – Ogoste i östra Kosovo nära gränsen till Serbien. Ogoste är det serbiska namnet och såsom jag hörde om byn i Sverige.

2016 kom jag tillbaka till Kosovo och en gråmulen och kall majdag var jag igen i Ogoste. Idag används mest det albanska Hogosht. Senare samma dag 2016 hade jag den märkliga turen att hitta den unge Emran som 2005 levt i internflykt med andra romska familjer i Plementinalägret en dryg mil från Pristina.

Hogosht – Ogoste ingår i kommunen Kamenica, på albanska Dardanë. Gjilanë är närmaste större stad. Byn ligger i övergången mellan en vid slätt och ett stort gränsområde av berg. Den har ett litet stadsliknande centrum med torg, några caféer och en smal, slingrande huvudgata. Till vänster nedanför torget en stor moské.Kanske bor eller har bott omkring tusen människor här. Det finns en skola utanför bykärnan, som förmodligen samlar upp barn i ett vidare område. Vägen till byn från Kamenica/Dardanë går längs med åkrar och hagmarker som ser ut att ligga i träda eller om det är så att vårarbetet inte har kommit igång.

 

2005

1998 startade det öppna inbördeskriget i Kosovo mellan serber och kosovoalbaner. Civilbefolkningen utsattes för oräkneliga grymheter och etnisk rensning, inte minst romer och askali. I det kosovoalbanska Hogosth bodde ett sextiotal romska familjer fram till 1999. Inbördeskriget drev bort dem. Romer var diskriminerade av både serber och albaner men de ansågs samarbeta med serber, som i sin tur ställde krav på tjänster och ibland slavarbete. Hos familjen Morseli, som jag kort kommer berätta om, trängde sig både serber och kosovoalbaner in, men det var kosovoalbaner som drev ut dem ur byn. (Jag använder fiktiva namn för familjen, men inte för byn.)

De flesta i byn tog sig till Bujanovac, som är närmaste större stad på serbiska sidan. I flyktinglägret fanns romer från många andra byar. De hade tur att få ett tält för familjen. Många fick sova under bar himmel. Familjen Morseli gjorde ett försök att komma tillbaka men tvingades bort igen.

– Albanerna kom igen. De misshandlade oss och talade om att nästa gång bränner vi huset. De var maskerade och sa att vi fick välja. Ge oss pengar eller vi dödar er. De fick våra sista pengar men kom tillbaka igen. Misshandeln fortsatte. Min svärfar blev svårt slagen i huvudet. De gjorde många andra saker också med oss. De kastade bensinflaskor på huset och hotade bränna ner det om vi inte gav oss av.

Det är Hamida som talar och citatet är ur min bok Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare (2009). Jag lärde känna Hamida och hennes familj 2002. De var nya i Sverige och sökte asyl och talade om Ogoste. Där hade de haft sina liv och Hamidas man och hans syskon var födda i byn. Hennes svärfar hade haft många uppdrag som musiker vid bröllopsfester.

Att bröllop är och har varit stora tilldragelser i Kosovo förstår man av de stora hotelliknande byggnader som finns här och där mitt ute på landsbygden och som hyrs för bröllpsfester. Många är nybyggda.

Hamidas familj pratade om vad som hänt i byn, och jag ville dit. Hamidas svärfar hade beskrivit noga var i byn familjens hus låg – mittemot moskén, och med en grönmålad plåtport i muren.

Så en dag 2005 åkte vi dit, serbiska Daniella, som återvänt från Sverige, och kosovoalbanske Donut.

Det var lätt att hitta den gröna porten, men muren var delvis raserad. Familjens hus var en ruin med tak och hus och mark hade blivit en av byns avskrädesplatser och ett tillhåll för djur och sopor. Det såg ut att ha varit ett bra hus, ett tvåvåningshus med flera rum och med kök i bottenplanet. Men här fanns ingenting av värde kvar, ingenting att plocka med sig till familjen. Mycket hade stulits framför deras ögon sista tiden de bodde där, Hamida hade berättat hur förövare tagit bland annat tvättmaskin och sängar när de trängt sig in.

Men familjen hade ändå lämnat ett hem och låst en ytterdörr.

De måste ha levt i ständig rädsla. Hamida hade berättat om män med svarta strumpor över ansikte och huvud. De kom då och då, klev in, ropade och skrek att de skulle slakta alla romer i Kosovo, och de hade hotat med kniv, bränt med cigaretter, brutit av tår och näsben, och mycket mer som Hamida sa att hon inte kunde berätta.

När familjen varit i Sverige i tre år och nekades uppehållstillstånd för att de ansågs kunna leva i internflykt i Serbien, backades de upp med ett stöduttalande till Migrationsverket från en romsk förening i Kamenica/Dardanë.

”I byn har det bott både albaner och romer. De har haft goda relationer fram till 1999 då problemen startade i kommunen. Romerna har tvingats lämna sina hem, fly på grund av att albanerna tvingat dem till det. Efter att de lämnat byn har albanerna bränt deras hus. De kan inte återvända, de kan inte känna sig säkra här. Föreningen för romer ber Sverige att de får stanna i Sverige tills de tryggt kan återvända.”

Till slut fick de stanna – fyra vuxna och fyra små barn. De var då i ett uselt skick, som de äldsta aldrig hämtade sig från.

Av Hogosht/Ogoste från 2005 kan jag fortfarande se framför det som en gång varit deras hem liksom de många till hälften nedbrända romska husen på rad utmed ån på andra sidan bron.

2005 fanns inga romer kvar.

 

Tillbaka 2016

Jag är i Pristina på en litteraturfestival. Arrangörens ljud- och ljustekniker är min chaufför under en dag. Han är från Prizren i södra Kosovo och i Hogosht – Ogoste har han aldrig varit. Men han letar sig fram genom att fråga. Gjilanë, Dardanë och så vidare.

Så här måste det ha sett ut där de vandrade iväg mot Bujanovac och vad de hoppades på av säkerhet. Mer eller mindre vildvuxna marker, buskage, uppför och nerför slänter. Kanske sprang de först. Hur mycket bar de på? Hur orkade de? Och med småbarnen? Sådant vågade jag aldrig fråga om trots att vi träffades så många gånger.

Att det är flera mil till Bujanovac ser jag på en karta.

Jag känner först inte igen mig från 2005 när vi kör in på den smala, lätt krokiga, något kuperade bygatan. Men framme vid byns lilla torg och dess hjältemonument vet jag att vi har kommit rätt. Här står den kosovoalbanska minnesstatyn över bybor som föll i kampen för områdets frigörelse från turkarna 1912, de som föll i andra världskriget, föll i självständighetskampen 1944, och som föll nu senast 1999. En rad namn.

Utmed gatan, som svänger vänster ner mot ån ligger moskén, och sedan ån och på andra sidan en rad med renoverade och kanske nybyggda hus. Hur jag än ser mig omkring ser jag ingen raserad mur, ingen grön plåtport, ingen husruin och inte heller den ganska pampiga nybyggda villan med sitt stiliga balusterformade balkongräcke som fanns på tomten intill. 2005 var det ett övergivet men inte raserat nybygge, nästan skrytbygge, vars romska ägare arbetade i Schweiz? Nu är det ogräsbevuxen mark och helt andra hus.

Färdkamraten Dennis frågar en passerande man. De andra såldes och revs, svarar han och tittar undrande på oss. Dennis känner ett visst obehag och vill att vi ska lämna byn.

Lite senare pratar vi ändå med en annan man, som undrar varifrån vi kommer. Han är vänlig och talar engelska. Det bor inga romer längre i byn, säger han. Men romer kommer hit ibland och besöker byn. Ett hus i byn ägs av en romsk familj, men det bara står där, de kommer aldrig hit. Ja det är sant att husen på andra sidan ån ägdes av romer men nu är de ombyggda eller nybyggda. Men det bor romer i Gjilanë.

Mannen småpratar. Han har en dotter i Sverige, och han har hälsat på henne två gånger. Han säger att byborna här mest lever av jordbruk.

Nej, Hogosth är ingen välmående by, den är mest en ordinär kosovoalbansk by i en avfolkningsbygd. De flesta som har hus här är äldre människor eller de bor någon annanstans.

De många nybyggda stora enfamiljshusen, som finns här och där i byn, är med största sannolikhet byggda av invånare som bor och arbetar i andra länder och har sina pengar där, säger Dennis. Skylten på en stor, igenbommad byggnad på den smala huvudgatan talar om att här ligger en central för uppköp av svamp. Även om albaner inte brukar äta svamp, vet han från teve att Kosovo anses ha läckra svampar och tyskar köper svamp från Kosovo.

Vid torget med utsikt mot hjältemonumentet finns tre caféer. Ett är möjligen stängt. Ett ser modernt ut och har en stor uteservering. Men Dennis vill iväg. Kanske känner han en spänning och är orolig. På vägen tillbaka passerar vi återigen åkrar och betesjordar, som mer eller mindre alla ser ut att ligga i träda. Nej, jordbruket verkar inte vara lönsamt.

Hemma i Stockholm googlar jag på Hogosht och förstår att det finns de som anser att byn med sitt vackra landskap borde kunna locka turister. Och det är sant, mycket i Kosovo är vackert, men turismen är dåligt utvecklad och fortfarande lever spänningar från kriget. Jag vet inte heller om krigets alla landminor är bortplockade. En stor del av Kosovos serbiska och romska befolkning har lämnat landet. 2005 kommenterade invånare i serbiska enklaver läget med att alla som har ekonomiska möjligheter flyttar till Serbien.

Fortfarande i Kosovo och i Serbien lever en del romer nästan tio år efter kriget som internflyktingar. Diskrimineringen av romer och den utsatthet som många romer lever under är en bakgrund till att så många sökte asyl i Tyskland, Sverige och andra länder för några år sedan. Rykten sa att de skulle få stanna i de nya länderna. I stort sett alla fick avslag eftersom Kosovo och Serbien anses vara säkra ursprungsländer.

Publicerat i Andra länder